Under Coronans framfart har en hel del hänt som påverkar synen på de stora miljöfrågorna, inte minst klimatet. Hur säkra är vi egentligen på att ”alla forskare” har rätt? Har något hänt som skulle kunna få dem att ändra sig? Är koldioxid den dominerande faktorn bakom klimatförändringar?
Den gängse teorin bakom de klimatförändringar som observerats är att mänskliga utsläpp av koldioxid får jorden att värmas upp genom den så kallade växthuseffekten. Alldeles bortsett från att jordens atmosfär inte uppvisar särskilt stora likheter med ett växthus är det den modellen som slagit rot i vårt medvetande. Men hur känslig är jordens temperatur för ökande halt av koldioxid i atmosfären?
Koldioxidhalten i atmosfären ligger nu på ca 415 ppm, eller 0.0415 %, från en nivå på ca 300 ppm för ca 40 år sedan. Liksom i all annan vetenskap lönar det sig att ta en titt på historien för att skapa sig en bild av vad som är rimligt. Är det som vissa säger, att koldioxidhalten är högre nu än någonsin? Vad baserar de sina uttalanden på?
I princip alla ”moderna” uppskattningar av koldioxidhalten bygger på analyser av borrkärnor från Grönland och Antarktis. Man borrar flera hundra meter ner i isen, tar ut en borrkärna, listar ut vilket årtal som motsvarar ett visst djup, kapar upp en bit, smälter isen och mäter hur mycket koldioxid just den isbiten innehåller. Utan att vilja förringa de forskares arbeten som ligger bakom sådana analyser får man nog ändå tänka sig att det finns ett visst mått av mätosäkerhet här.
Intressant är att det finns gott om koldioxidmätningar i den vetenskapliga litteraturen, från ca 1830 och framåt. Faktiskt totalt mer än 90 000 mätningar under perioden. Dessa mätningar är noggrant dokumenterade och utfördes av den tidens främsta vetenskapsmän men har inte kommit till allmän kännedom och uppvisar helt andra resultat än borrkärnorna (Fig 1). De här resultaten ignoreras emellertid fullständigt av IPCC och klimatrörelsen. Är det för att de är obekväma, att de förstör deras ”narrative”? Eller tror vi inte på så pass gamla arbeten? Vad gäller det senare tror jag att man ska vara väldigt försiktig med att döma ut äldre forskningsresultat. Deras utrustning kan verka vara ålderdomlig, men kunskapen och kompetensen var det inget fel på. Den kritik som framförts handlar till stor del om metodiken och det kan finnas fog för den. Men det är ändå svårt att helt bortse från dessa mätningar.
Det intressantaste är kanske ändå att mätningar från 1930- och 40-talen visar på lika höga koldioxidkoncentrationer i atmosfären som nu. Ännu intressantare blir det när man inser att den CO2-topp som inföll omkring 1940 också sammanfaller med en global värmetopp. 1930-talets temperaturer var lika höga, kanske ännu högre än dagens. Från 1940 och fram till 1980 föll temperaturerna (under min uppväxt talades det mycket om att vi stod inför en ny istid) och även koldioxidhalterna.
Nå, vad är nu så märkligt med det här? Det finns alltså en korrelation mellan CO2 och temperatur. Jo, men till och med IPCC säger ju att mänskliga utsläpp inte var märkbara innan 1950. Hur hänger det ihop? För att förklara detta ska man till att börja med vara bekant med Henrys lag i den fysikaliska kemin. Den beskriver fenomenet när man öppnar en CocaCola-burk. Om den är kall, pyser det lite, om den är varm pyser det mycket. Samma med CO2 i världshaven. När det är varmt avges mer CO2 – och det tas upp mindre – än när det är kallt. IPCC säger att det finns ungefär 50 ggr så mycket CO2 i världshaven så även en liten förändring ger ett stort utslag för CO2 i atmosfären. Om utbytet med oceanerna bara förskjuts ett par procentenheter så är det naturliga bidraget större än det antropogena, d v s människans.
Coronakrisen har gett oss en fantastisk möjlighet att verifiera dessa antaganden. Man kan faktiskt säga att Coronapandemin har varit ett gigantiskt klimatexperiment. I princip all flygtrafik stoppades under flera månader under våren 2020 och är fortfarande (januari 2021) starkt reducerad. Biltrafiken har minskat med 10-30% beroende på vem man frågar. Den ekonomiska aktiviteten avtog vilket visat sig som negångar i många länders BNP. Efterfrågan på olja kollapsade. Allt detta borde föra med sig att ökningstakten på koldioxid i atmosfären har avtagit. Många klimatforskare och nyhetsorgan har redan ivrigt förnekat att en sådan effekt skulle märkas (man kan ju tycka att det är lite egendomligt att de argumenterar för att en nedstängning av flygtrafiken inte har någon klimateffekt) men de talar om halten. Och det är riktigt, man kan inte se att mängden koldioxid i atmosfären sjunker, för att det ska ske behövs mer tid. Nej, istället är det som sagt ökningstakten, d v s lutningen på kurvan som borde vara lite mindre brant. För den matematiskt intresserade är det derivatan jag talar om. I Fig 3 nedan borde man se detta som att ökningen mellan 2019 och -20 var lite mindre än mellan 2018 och -19 och möjligen också att stigningen framförallt de sista två månaderna borde ha varit lite mindre brant än de andra åren.
Nu kompliceras detta av att det finns ett säsongsberoende. Den så kallade Keelingkurvan stiger mellan december och april och sjunker tillbaka lite mellan maj och november. Detta beror på växtsäsongen på norra halvklotet (större delen av jordens landmassa finns på norra halvklotet), i maj börjar växter suga åt sig koldioxid, i december ligger alla löv på marken och förmultnar, d v s avger CO2. Därför måste vi kanske vänta till mitten eller slutet av 2021 för att kunna dra mer exakta slutsatser men än så länge kan i alla fall jag inte se någon förändring. Om det är så att man inte kommer att se någon skillnad har koldioxidhypotesen fallit, då har ökningen av koldioxid i atmosfären främst naturliga orsaker och vi kan lugnt fortsätta använda fossila bränslen! Om det visar sig att det finns en effekt av Coronans inverkan på fossilbränsleanvändningen så bevisar det möjligen att människan bidrar till ökningen av CO2 i atmosfären, men inte nödvändigtvis att CO2 är den drivande kraften bakom eventuella klimatförändringar.
En möjlig förklaring till dessa observationer är att koldioxidhalten är en funktion av temperaturen, inte tvärtom. När t ex världshaven värms upp avger de mer koldioxid till atmosfären och tar upp mindre enligt Henrys lag i den fysikaliska kemin. Balansen påverkas därmed och koldioxidhalten ökar. Detta är på intet sätt nya tankar, även om de i allmänhet avfärdats av de klimatforskare som får komma till tals. Skulle denna teori vara riktig faller många pusselbitar på plats. Bland annat är de flesta klimatforskare eniga om att vattenånga är den dominerande växthusgasen. Varmare oceaner avger självklart också mer vattenånga som då också bidrar till en högre temperatur, enligt teorin om växthuseffekten.
Om det nu inte är koldioxid, vad beror klimatförändringarna/temperaturökningarna på? Astrofysikerna hänvisar till förändringar i jordens bana kring solen, förändringar i jordaxelns lutning och inte minst solens aktivitet (solfläckar). De säger sig ha en god korrelation mellan sådana faktorer och jordens klimat, och eftersom nu solen har gått in i en mycket lågaktiv period förutspår de kallare temperaturer framöver. Dessutom borde också koldioxidhalten i atmosfären gå ner om den globala temperaturen sjunker. Helt övertygande är dessa teorier inte, solen har redan varit i ett lågaktivt tillstånd under flera år.
För den som tror på att ”97% av alla forskare är eniga” vill jag också påpeka att den där opinionsundersökningen gjordes innan Coranakrisen. Om de där forskarna är äkta vetenskapsmän och -kvinnor så kommer de att revidera sin hållning när nya fakta kommer fram. Ingen vetenskap är fastmurad för evigt.
Vad blir då konsekvensen av allt detta politiskt? Jag tror att det är fullt möjligt, ja kanske rentav sannolikt, att klimatfrågan kommer att vända. Om det inte blir varmare de närmsta par åren, och särskilt om koldioxidhalten börjar sjunka kommer det att leda till en mycket besvärlig situation för våra makthavare. Väljare kommer att känna sig lurade. Sverige och andra länder inom EU har satsat mycket pengar och prestige på klimatfrågan och man förbereder ännu större satsningar (det talas om flera triljoner Euro). Den danske professorn Bjørn Lomborg har beräknat att dessa satsningar inte har särskilt stor inverkan på den globala temperaturen, även om koldioxidhypotesen visar sig hålla. I själva verket blir resultatet av sådana investeringar näst intill omätbara.
Det finns alltså all anledning att hålla tillbaka klimatretoriken. Det är bättre att förespråka ett samhälle som är motståndskraftigt mot olika former av hot och kriser. Coronakrisen har ju visat att Sverige inte varit tillräckligt rustat för att klara en lång försörjningskris. Alltså, istället för att ensidigt fokusera på klimatet, borde vi fokusera på att göra det svenska samhället mindre sårbart i allmänhet, vilket hjälper oss även mot sådana kriser vi inte kunnat förutse, men också för en eventuell klimatkris. Det vill säga om jag har fel!
Text: Sven Olof Andersson Hederoth