TILLSAMMANS MED VINDKRAFTEN HAR ELBILEN BLIVIT DEN TYDLIGASTE SYMBOLEN FÖR DET SOM SKA RÄDDA OSS UNDAN KLIMATKRISEN.
Men det är något som haltar. Oavsett hur bra elbilarna är behöver de ju el för att framdrivas. Om inte regeringen tar sig samman om kärnkraftens slutförvar, kommer de sista sex reaktorerna i det svenska kärnkraftsprogrammet att stängas inom tre år. Då kommer vi att ha elransonering. Det kommer att saknas en tredjedel av den elenergi vi använder. Även med kärnkraften kvar blir det trångt i elledningarna, inte minst den norrländska industrirevolutionen pockar på mer el än vad som finns tillgängligt.
Infrastrukturen för elbilar måste också byggas ut. I Stockholms innerstad där många parkerar sina bilar på gatan, måste laddstolpar byggas vid i princip varje parkeringsplats. Radhusområden med friliggande garagelängor är ett annat problem. Alla större vägar måste förses med laddinfrastruktur för att inte elbilsförarna ska bli stående i någon norrländsk skog. Hinns denna enorma utbyggnad med? I ett land där det tagit 20 år att bygga SydVästlänken är optimismen inför en sådan utmaning kanske inte på topp.
En större VVS-installatör i en skånsk stad berättade för mig att man ville bli ”grön” och byta upp sig till elbilar. Man har 30 servicebilar så det är en rejäl satsning. Bilförsäljaren blev naturligtvis lycklig men inte elbolaget. När VVS:arna hörde sig för om att få uppsatt 30 laddstolpar möttes man av beskedet att ”nej, det går inte”, ”en eller två kan ni få, men inte 30”.
Ännu mer problematisk ter sig elbilen om man funderar lite på tillgången på litium, som behövs i bilbatterierna. En elbil innehåller ca 10 kg litium och om Sveriges alla bilar vore elektriska, så skulle de innehålla ca 50 000 ton litium. Det motsvarar mer än halva den globala produktionen idag. Sverige har cirka 0.5% av jordens alla bilar. Kan man öka världsproduktionen med en faktor hundra på tio år?
Här kolliderar intressena på ett rent av tragikomiskt sätt. Samma regering som vill påtvinga oss elbilar, vill också lägga ner kärnkraften och låtsas att Sverige kan försörjas med vindkraft allena. Att man dessutom vill ha fossilfria stålverk, snabbtåg och ger frikostiga bidrag till amerikanska tech-jättars serverhallar i Sverige gör inte saken lättare att förstå. Det här är en målkonflikt av rent episka proportioner. Vill man att allt ska gå åt helsicke? Det är inte ofta man får hänvisa till komedi, tragedi och epik i samma stycke, men idag var det svårt att undvika.
Det hela påminner om Hela Havet Stormar, den där leken där man ska gå runt ett antal stolar men där det alltid finns en stol för lite. Den som är långsammast när musiken tystnar får ingen stol och har förlorat. Så blir det med alla elintensiva och klimaträddande aktiviteter framöver. Vem blir utan el först?
Text: Sven Olof Andersson Hederoth
Vi måste alltså dra ner på ambitionerna. Elbilarna verkar vara det som är lättast att avstå ifrån, de är ju dyra och är förenade med en massa utmaningar. Alla försök hittills att ”ställa om” biltransporter har ju misslyckats: Etanol, diesel, biogas…. Skulle någon utredning visa att vätgas, metanol eller rapsolja är bättre än batterier kommer el att fogas till denna lista av politiska misslyckanden.