Kärnkraftsindustrin vädrar morgonluft, eller suger snarare in den som en dammsugare, men tillståndsprocessen i Sverige är fortfarande (februari) höljd i dimma. Vid Energiforsks årliga kärnenergikonferens i Stockholm 1-2 februari 2023 visade branschen att man vill ha rättning i leden, med mera samverkan, mera utbildning och mera masstillverkning.
AV JÖRGEN STÄDJE
Energiforsk driver på
Energiforsk är ett forsknings- och kunskapsföretag som initierar, samordnar och bedriver forskning och analys på energiområdet. Syftet är att bidra till att Sveriges energi- och klimatmål uppfylls så effektivt som möjligt avseende försörjningstrygghet, konkurrenskraft och ekologisk hållbarhet. Energiforsk är ett icke vinstutdelande aktiebolag som ägs av branschorganisationen Energiföretagen Sverige, det statliga affärsverket Svenska kraftnät, branschorganisationen Energigas Sverige samt gas- och energiföretaget Nordion Energi.
Energiforsks olika råd är strategiska arenor för diskussioner, prioriteringar och i vissa fall beslut om finansiering av gemensamma forskningssatsningar genom forskningsprogram och projekt, som termisk energiomvandling, kärnkraft, vattenkraft, elnät, vindkraft, solel, samt energisystem och marknad. Råden fångar upp och driver utvecklingen framåt, till nytta för de medverkande företagen och deras kunder och andra intressenter, för Energiforsk och för energisverige i stort.
Alla som är något inom kärnkraftsbranschen i Sverige, Finland och till viss del EU var med på konferensen. Prat om standardisering, arbetskraftsbrist, uranhexafluorid och de små modulära reaktorernas frammarsch i hela världen, hördes i korridorerna.
Det börjar bli bråttom
Flera talare framhöll att vi inte har mycket tid kvar om Europa och världen ska bli fossilfria fram till 2050.
Antonio Vaya Soler från OECD Nuclear Energy Agency visade på att världen måste vara beredd att fasa ut omkring 1,2 gigaton koldioxid ur våra energisystem varje år, för att nå nollemission år 2050. Det är det samma som att starta 300 nya kärnkraftverk varje år. Målet torde vara att nå en kärnkraftproduktion av 1,16 terawatt el år 2050 och dit når vi inte om inte en del saker händer kvickt.
Världens energiförbrukning ökar raskt och den måste kompenseras med kärnkraft. Det kommer inte att hända, menar OECD, om inte befintliga kärnkraftverk får utökad livslängd, flera större Generation III-verk byggs, vi satsar hårt på småreaktorer och icke-elektriska tillämpningar för kärnkraften, såsom fjärrvärme.
De enda som kan få detta att hända är världens regeringar. Det krävs politiska beslut, ett åtagande att bygga många kraftverk, kärnkraftspositiv propaganda och finansiering.
Besluten måste tas nu!
Energi- och näringsminister Ebba Busch susade in som en vind och berömde alla deltagare, drog upp behovet av total elektrifiering, men var väldigt fåordig rörande den svenska tillståndsprocessen.
– Vi måste ha stabil tillgång till el 24 timmar om dygnet och för det behövs rätt sorts kraftverk. Vi måste ha tillgång till el när den behövs och där den behövs, och det har vi inte idag. Kärnkraft är det bästa sättet att skapa stabil kraft och därmed minska behovet av balanseringskraft. Den förra regeringen ... men nu har sta’n fått en ny sheriff och vi vill införa mera planerbar kraftproduktion. Regeringen har nyligen föreslagit att ta bort hindren för utbyggnad. Regeringen ska också satsa 250 miljoner kronor under två år på forskning om ny kärnkraft och strålsäkerhet, sade hon.
Men tyvärr nämnde hon inget om den hårda verkligheten, alltså när regeringens arbete kring regelverket som tillåter fler än 10 reaktorer och nybyggen av reaktorer på andra platser än de befintliga, ska vara klart. Det enda man säkert vet är att Strålsäkerhetsmyndighetens ”Uppdrag om utveckling av regelverk och andra åtgärder för befintlig och framtida kärnkraft” ska ligga färdigt den 31 juli 2023. Det är väldigt mycket ”analysera förutsättningar” och ”identifiera behov av utveckling av regler” i skrivningen, så vi får se vad vi har att vänta den 31 juli.
Urantillgången problematisk
Agnieszka Kaźmierczak från Euratom Supply Agency talade om urantillgång och urantvätt, sk ”uranium washing”. Tyvärr är allt för många europeiska kärnkraftverk beroende av uran från Ryssland och nya källor måste hittas. Den befintliga bränslereserven förväntas räcka mellan 1 och 3 år, sedan måste nya marknader vara redo att leverera. Annars kan man tvingas in i uranium washing, alltså att köpa ryskt uran som säljs i andra hand av mindre nogräknade länder.
Men det finns andra leverantörsländer, nämligen: Australien, Kanada, Kazakstan och Namibia. Sverige har en hel del uran också, men i Sverige är det i dag förbjudet att bryta uran. Förbudet grundar sig i ”den omfattande miljöpåverkan utbrytningsprocessen riskerar att medföra”. Alla fyra partier till höger vill häva det formella förbudet mot uranbrytning, men liberalerna håller emot.
Tyvärr räcker det inte bara med att gräva upp uranet, utan det måste anrikas också för att bli till bränsle.
Priserna för anrikning har också ökat markant på det senaste, som en följd av Rysslands invasion i Ukraina, just för att den ryska kärnkraftsindustrin fått annat att ägna sig åt. Det ser mörkt ut för den europeiska anrikningsindustrin också, eftersom vår kapacitet delvis är kontrakterad av utomeuropeiska kunder. Det saknas 3500-8000 tSWU (anrikningskapacitet) för att kunna täcka Europas behov och utbyggnaden av kapaciteten kan ta många år. Anrikningsindustrin har fulla orderböcker och känner egentligen inget behov av att utöka sin kapacitet, om inte politikerna stampar med fötterna och de europeiska köparna förbinder sig till långtidskontrakt.
Dags att samarbeta, se på finnarna
FinNuclear är en icke vinstdrivande sammanslutning av finsk, svensk och internationell expertis på kärnkraftsområdet som arbetar med att ge stöd åt hela den finska leverantörskedjan inom kärnenergiområdet.
FinNuclear har representanter från ett mycket stort antal finska, svenska och internationella konstruktions- och konsultbolag, tillverknings- och driftbolag och tillhörande tjänster. Bild: FinNuclear.
FinNuclear vill bygga nätverk inom kärnenergibranschen, bidrar med utbildningsresurser inom kärnkraft, säkerhet, drift, kvalitet etc, och publicerar mängder av nyhetsnotiser. De håller olika konferenser och upprätthåller en databas över all finsk expertis: FinNuclear Directory.
Bland övriga medverkande fanns givetvis GE Hitachis marknadsutvecklingschef Fredrik Vitabäck som berättade om fördelarna med sin BWRX-300-reaktor, som finns färdig att beställa.
Dr. Teodor Chirica, ordförande i rumänska Nuclearelectrica SA berättade om utvecklingsarbetet i Rumänien, som tycks gå med raketfart. Två nya verk ska vara i drift runt 2031 och för det krävs 20.000 nya anställda.
Westinghouses svenska vice VD Dr. Carina Önneby berättade om bränslefabriken i Västerås, som producerar 900 ton uranoxid per år och förser 30 reaktorer, från Finland och ned till Spanien. I ljuset av utvecklingen omkring oss, planerar man givetvis att öka produktionen.
Samverkan betalar sig
Man kan också ta EUs EMC-direktiv som exempel. Före detta EU-direktiv fick den som ville sälja elektronisk utrustning i EU låta testa utrustningen mot elektromagnetisk kompatibilitet individuellt i varje land, eftersom alla länder hade olika normer. Det blev väldigt dyrt och hindrade i många fall små leverantörer från att sälja på europeisk basis. I och med EMC-direktivet (2014/30/EU) harmoniserades alla regler och en produkt som testats i ett land kan fritt säljas i hela unionen.
Endast genom liknande samverkan kan kärnkraftsindustrin i Europa hoppas på en ljusnande framtid.
