EU:s statistikmyndighet Eurostat har redovisat hur EU:s medlemsländer klarade 2020-målet för förnybar energi. Sverige hamnar i topp, bäst i klassen. Inte bara högst andel förnybar energi i den totala ekonomin och högst andel förnybart i transportsektorn, utan dessutom den största ökningen i procentandel i EU sedan 2005 och det land som allra mest överträffat målet. Vi var bäst i EU redan från början och vi har blivit ännu mer bäst på att nyttja förnybar energi.
Den glada nyheten har i stort sett passerat utan att svenska massmedia noterat den. Eurostat kom med sin nyhet förra onsdagen, den 19 januari. Energimyndigheten lade ut ett pressmeddelande med ett par snygga diagram samma dag. Sedan hände ingenting. Ingen enda ledande tidning eller nyhetsredaktion noterade saken, inte heller TT som brukar hålla koll på det mesta. Det enda undantag jag hittat var en kort artikel hos hållbarhetstidningen Aktuell hållbarhet.
Jag påstår inte att den svenska segern i det europeiska förnybart-rallyt är en lika stor sak som en seger i Eurovision eller en framgång i fotbolls-EM. Men inom energi- och klimatpolitiken är det trots allt en anmärkningsvärd prestation.
Tyst från politikerna
De som borde notera den är alla de politiker och byråkrater som genom åren jobbat med att utforma styrmedel för att gynna förnybara energislag och tränga ut de fossila bränslena från marknaden. Några har säkert läst Energimyndighetens hemsida.
Men ingen har brytt sig om att göra ett eget uttalande. Inte vår nye energiminister Khashayar Farmanbar och inte vår nya miljö- och klimatminister Annika Strandhäll. Det kan möjligen bero på att de är nya på sina respektive jobb och att det är deras företrädare, med olika politisk färg, som ska ha äran av framgången.
Målåret 2020 – vad hände?
Under många år var de så kallade 2020-målen det som skulle styra den gemensamma energi- och klimatpolitiken i EU. Målen antogs 2007 av statscheferna och var enkla att komma ihåg: 20 procent förnybar energi, 20 procent reduktion av växthusgasutsläppen jämfört med 1990 och 20 procent energieffektivisering. Dessutom 10 procent förnybart i transportsektorn. Allt med 2020 som målår.
Vid förhandlingar under 2008 gjorde man en fördelning av förnybartmålet mellan all EU:s medlemsländer, eftersom andelen vid starten var olika. Transportmålet 10 procent blev lika för alla eftersom alla i stort sett stod på noll. Sveriges förhandlare försökte få den svenska ökningen så liten som möjligt.
Jag minns att jag ifrågasatte detta vid något informationsmöte, men man påstod från regeringskansliet att det skulle vara svårare för ett land med hög andel förnybar energi att kunna öka ännu mer. På marginalen skulle det bli allt dyrare att åstadkomma mer förnybar energi, sa man.
Andel förnybar energi samt mål i samtliga medlemsländer 2020, procent. Bild: Energimyndigheten
Snabb omställning
När förhandlingarna ägde rum låg den svenska andelen förnybart kring 39 procent. EU-kommissionen ville ge Sverige ett beting på 51 procent, och svenskarna lyckades till sist få en liten rabatt, varför vårt mål blev 49 procent. När förslaget presenterades sa den dåvarande svenska energiministern Maud Olofsson att det var ett tufft mål Sverige hade fått. Underförstått: det här kommer att bli svårt!
Utvecklingen blev en helt annan än hon och andra svenska politiker hade föreställt sig. Omställningen gick mycket fortare. Redan 2012 nådde Sverige 2020-målet och noterade 49,4 procent, efter att året innan ha nått målet i transportsektorn med 11,9 procent biodrivmedel.
Sverige före sin tid
Sverige låg alltså redan då 8 – 9 år före tidtabellen. Det berodde på väl fungerande generella styrmedel som koldioxidskatten, skattebefrielsen för biodrivmedel och elcertifikatsystemet. Med rätt styrmedel gick det att byta energikällor och avveckla fossil förbränning. Det kunde Sverige demonstrera för de andra EU-länderna. Tyvärr var de flesta av dem dåliga på att själva införa bra styrmedel. De flesta arbetade med dyra, riktade subventioner.
Departementstjänstemännens antagande att det skulle bli allt svårare och dyrare att öka det förnybara visade sig vara fel. Med ökade volymer och bättre teknik sjönk kostnaderna för omställningen.
EU klarar 2020-målen
Eurostat konstaterar att det trots allt gått ganska bra för EU som helhet. Unionen har nått det gemensamma 2020-målet med råge. Istället för 20 procent blev det 22,1 procent. Alla länder lyckades uppnå sina mål, förutom Frankrike, som hamnade på 19,1 procent men hade ett mål på 23 procent. Man undrar om EU-kommissionen vågar ge landet en straffavgift för den missen, mitt i den franska presidentvalkampanjen.
Några länder spottade upp sig på slutet. Det gäller till exempel Irland, som 2019 hade en andel på bara 12 procent, men ett mål på 16 procent. Genom en stark spurt klarade Irland till slut 16,2 procent.
Alla tre Beneluxländerna tvingades ta till ”godkänt fusk” för att klara målet. Enligt förnybartdirektivet kan man nämligen köpa och sälja överskott mellan länderna för att nå målen. Mest köpte Nederländerna, som inhandlade ungefär 12 TWh förnybar energi av Danmark. Belgien köpte av Danmark, Finland och Litauen, medan Luxemburg köpte från Estland och Litauen. Alla tre Beneluxländerna hade annars missat sina förnybartmål med ganska bred marginal.
Sverige i ledning – bioenergi avgörande
Var hamnade då Sverige? Vårt EU-mål var alltså 49 procent, och därefter hade svenska riksdagen höjt målet till 50 procent. Facit från Eurostat är att Sveriges andel förnybar energi 2020 blev 60,1 procent, men än elva procentenheter över målet. Närmast efter kom Finland på 43,8 procent och Lettland på 42,1 procent.
Anmärkningsvärt är att alla länder med hög andel förnybart också är länder med stor användning av bioenergi. Bioenergin utgör ungefär 60 procent av EU:s förnybara energi. Men den procentuella tillväxten är större för solenergi och vindkraft.
Ökad bioenergianvändning
Sveriges höga och snabbt växande siffra beror både på vattenkraft i botten, stadigt ökande bioenergianvändning och snabb tillväxt på senare år för vindkraften. Den ökade andelen förnybart har skett trots att vi under samma period avvecklat fyra icke-förnybara kärnkraftsreaktorer.
Av: Kjell Andersson, näringspolitisk chef, Svebio