Begreppet ankkurva har landat på mitt bord. Kortfattat beskriver ankkurvan ett fenomen man brottas med i områden med väldigt mycket vind- och solel. Soliga dagar översvämmas elnätet då av solel som måste tas om hand. I takt med att mer och mer solel installeras förvärras läget, det kommer dagar då man helt enkelt inte kan göra av med all el som produceras.
I Tyskland känner man detta problem sedan länge. För mer än 15 år sedan hade man perioder med negativa priser på grund av ankkurvan, det vill säga för mycket solel. På den tiden löstes problemet i och med att såväl de tyska som schweiziska järnvägsbolagen ”köpte” elen och fick betalt. De brände sedan bort den i eluppvärmda växlar som är konstruerade för att hålla bort is och snö på vintern.
I sammanhanget lär man sig också ett nytt och spännande ord: Nedregleringsbud. Detta fabulösa tillskott till den svenska ordskatten beskriver, om nu jag förstått saken rätt, en kraftproducent som gjort ett avtal med Svenska Kraftnät om att kunna erbjuda – mot betalning - en reducering av produktionen. Genom att inte producera får Svenska Kraftnät hjälp att upprätthålla nätbalansen. Om man inte gör det kommer nätet att braka samman, man kan då inte upprätthålla frekvensstabilitet och i förlängningen riskerar även nätspänningen att röra sig utanför acceptabla nivåer.
När någon agerar i en överetablerad marknad och kräver att få betalt för att inte producera är något fundamentalt fel. Ska även en glassfabrikör få ersättning när han producerar för mycket? Han skulle säkert också kunna köra lite utpressning med att han annars kommer att hälla ut den smälta glassen i avloppet, orsakande stora problem för att motivera sin existens. Nej, det här känns inte bra. Men i elförsörjningen tycks andra regler gälla än rent företagsekonomiska.
Den som eventuellt funderar på att investera i ny kraftproduktion kommer inte heller att drabbas av någon större entusiasm. Under stora delar av året kommer man att tvingas att stå still eller åtminstone acceptera extremt låga – eller till och med negativa - priser. Ett kärnkraftverk som har stora fasta kostnader (personal) men låga rörliga driftskostnader måste köra så mycket som möjligt för att uppnå lönsamhet.
Hur i hela friden har vi hamnat här? Ingen kommer att vilja investera i framtida kraftproduktion, av lönsamhetsskäl. Ett antal nya aktörer kommer att dyka upp på marknaden med balansering som bärande affärsidé, det vill säga att slå mynt av den katastrof som är svensk (och europeisk) elmarknad idag.
Som så ofta handlar det om kunskap och ansvarstagande. De beslutsfattare som idogt stimulerat utbyggnad av solcellsanläggningar av politiska (religiösa?) skäl tänkte att eftersom lite solceller är bra, då måste mycket solcellsutbyggnad vara jättebra. De politiskt ansvariga för den här soppan har inte haft några djupare kunskaper i nätbalansering, kostnader för kraftproduktion eller annat som hade kunnat vara bra att ha. Istället har vi accepterat hårfrisörskor och damtidningsredaktörer som energi- och miljöministrar. Det är då vi hamnar där vi är nu. Den eufori och lättnad över att man funnit de vises sten som under lång tid präglat stora delar av det politiska etablissemanget förvandlas nu till en saftig baksmälla.
Den som är utan kunskap kan inte heller förväntas ta ansvar.
Vad blir resultatet av det här? Troligen kommer priserna för el att variera kraftigt framöver. På vintern kommer de att bli ännu högre än nu men på sommaren kommer de att bli lägre och frekvenskurvan för den svenska elen kommer att variera som vore vi ett land i tredje världen som drabbats av inbördeskrig. SVT, ivrigt påhejade av gröna tyckare, kommer att dra slutsatsen att eftersom solcellerna bidrar till lägre kostnader på sommaren och kärnkraften är igång på vintern när priserna är höga så är solceller bättre än kärnkraft och att vi borde ha ännu mer solkraft.
Finns det någon väg ut ur den här hörnan vi målat in oss i? Jo, man skulle kunna tvinga de som nu bara levererar på sommaren eller när det blåser att ta ansvar för landets energiförsörjning genom en ”ansvarslag”. Den som levererar ström till det svenska elnätet måste göra det med en genomsnittlig tillgänglighetsfaktor på mer än 60%. Ägare av stora solcellsparker och vindkraftsanläggningar skulle då vara tvungna att investera i balanserande kraftkällor, till exempel gasturbiner, ny vattenkraft eller kärnkraft.
Det kan inte vara rätt att vem som helst ska kunna leverera el under en del av året/dagen/timman och sedan helt fräckt överlåta åt ”någon annan” att lösa problemet när det inte blåser eller solen inte skiner.
Sven Olof Andersson Hederoth
