På senare tid har en diskussion kring uranbrytning i Sverige förts, framför allt med tanke på behovet av inhemsk energiförsörjning i orostider. Men är det en bra idé?
Av Sven Olof Andersson Hederoth
Uran är det tyngsta naturligt förekommande grundämnet i jordskorpan. Det är också ett mycket vanligt sådant och förekommer i större och mindre kvantiteter på många platser, inte minst i Sverige. Gruvbrytningens slutprodukt är så kallad ”Yellowcake”, U3O8. Yellowcake är idag en global handelsvara där säljare och köpare (kärnkraftsoperatörer) antingen kommer överens om långfristiga avtal eller man handlar till spotpriser. All handel med uran är underställd såväl nationella regler som IAEAs (FN’s atomenergiorgan) safeguardbestämmelser för klyvbart material.
Avgörande för uranutvinningens lönsamhet är dels halten uran, dels malmkroppens belägenhet och typ. Ju djupare ner i marken fyndigheten finns, desto dyrare blir utvinningen. De svenska fyndigheterna är i regel alunskiffer, vilket gör dem olönsamma vid dagens uranpriser. Ranstadfyndigheten i Västergötland utgör en av de största kända uranförekomsterna i världen men halten är alltså för låg för att en utvinning ska löna sig.
Den Yellowcake som utvinns består i huvudsak av två uranisotoper 238U och 235U. 235U är den klyvbara isotopen och utgör ca 0.71% av naturligt förekommande uran. De kärnreaktorer som används i Sverige idag (och troligen även i överskådlig framtid) behöver bränsle med en koncentration av 235U på ca 3%. För att uppnå detta behöver 235U-halten ökas genom så kallad anrikning. Anrikning är en komplicerad, energiintensiv process med anläggningar som kräver stora investeringar. De svenska kraftverks- ägarna använder i huvudsak europeiska leverantörer för sina behov. Att bygga en sådan anläggning i Sverige skulle inte vara meningsfullt. För att kunna anrika uranet behöver man dessutom omvandla U3O8 i gasform, UF6, och någon sådan konverteringsanläggning finns inte i Sverige. Det sista steget i kärnbränsle- cykeln innebär att man fyller zirkoniumrör med urankutsar och sammanfogar dem i bränsleelement som är noga avpassade för varje reaktor. Tillverkning av bränsleelement sker i Sverige i Westinghouse (före detta ABB-Atom) fabrik i Västerås. Där tillverkas även bränsleelement för olika reaktorer utanför Sveriges gränser. Zirkoniumrören till bränslestavarna importeras utifrån.
Det uran som används i Sverige kommer i huvudsak från de stora förekomsterna i Kanada, Australien, Namibia och Kazachstan. Den uranutvinning som ägde rum i Ranstad på 1960-talet syftade till att försörja den dåvarande ”svenska linjen” på kärnenergiområdet, det vill säga kärnreaktorer som drivs med naturligt (ej anrikat) uran men med tungt vatten. Tungt vatten fanns att tillgå i Norge och en reaktor med sådan konstruktion byggdes i Marviken men togs aldrig i bruk av säkerhetsskäl.
Ett beredskapslager av kärnbränsle om cirka 3-500 ton anrikat uran skulle troligen räcka för att upprätthålla driften vid de kvarvarande sex reaktorerna i upp till två år. Ett sådant beredskapslager har funnits men det är oklart huruvida det existerar idag.
Allt sammantaget betyder detta att en gruv- brytning i Sverige inte alls löser problemet med försörjning av kärnbränsle i händelse av blockad eller väpnad konflikt. En mycket stor del av förädlingsarbetet mellan gruva och reaktor sker utomlands. Att bygga egna anläggningar skulle bli oerhört kostsamt, framför allt förknippat med stora investeringar. Den samverkan inom EU som redan existerar förefaller vara ett betydligt förnuftigare alternativ. En eventuell uranutvinning i Sverige måste ske på kommersiella meriter.