En diskussion med ett par riksdagsledamöter härförleden gav en väldigt bitter eftersmak. Det sades inte öppet men det var tydligt att man resignerat vad gäller energiförsörjningen. Det blir inte några nya kärnkraftverk, ”de är för dyra”.
Jag upprepade mitt mantra om att investeringarnas storlek inte automatiskt översätts i höga elpriser, vilket jag också skrivit om i denna spalt. Tvärtom, det katastrofala TVO3-projektet i Finland är redan en finansiell framgång. Trots att investeringsvolymerna ökade kraftigt under resans gång är den nya reaktorn lönsam och när man amorterat av lånen om kanske 20 år kommer man att kunna producera el i 40-60 år till en mycket konkurrenskraftig kostnad. Det är där Forsmark är idag, man producerar för 21 öre/kWh. Dessa samband är svåra att förklara men investering och kostnad är två skilda ting.
Vad är då problemet med vind- och solkraft? Vindkraften straffas framför allt av två faktorer, dels den låga kapacitetsfaktorn och den korta livslängden (ca 26% och 20 år i Sverige på land). Om man skulle förverkliga bara en del av alla de projekt som kommer att kräva el i framtiden med vindkraft kommer det att behövas 10-20 000 nya verk med en sammanlagd effekt på kanske 30 000 MW. Om bygger 20 000 verk över ett tidsspann om 20 år så blir det 1000 om året eller tre om dagen. Utmaningen börjar då om eftersom livslängden bara är 20 år, innebärande att man kommer att behöva bygga tre vindkraftverk om dagen i all evighet. Och nej, det går inte att återanvända fundament och ledningar. Åtminstone har inte jag hört talas om något sådant. Kostnaden för detta blir i storleksordningen 25 miljarder om året. I all evighet som sagt. Och då har vi fortfarande ingen ström när det inte blåser.
Solkraften har det lilla problemet att på våra breddgrader behövs elen främst på vintern och då levererar solen som minst. I Spanien är förhållandet omvänt, behovet är störst på sommaren och solceller passar som hand i handske.
När man väger ihop alla dessa faktorer blir såväl vindkraft som solenergi betydligt dyrare än kärnkraft uttryckt i kr/kWh. Denna tidskrift har publicerat flera detaljerade analyser som visar detta och även Energiforsk har också i stora delar bekräftat dessa slutsatser.
Ett kärnkraftverk levererar med en kapacitetsfaktor om 80-90%, troligen i 80 år. Detta är fullständigt avgörande. Vattenkraftanläggningarna i Norrland kommer att fortsätta leverera under överskådlig tid. Kärnkraften kommer att livstidsförlängas även om ingen kan ge svar på hur länge de kommer att vara lönsamma.
Så, frågan är hur långsiktig måste man vara? Till nästa debatt på TV? Till nästa val? Eller kanske rent av så långsiktig att efterkommande generationer har en tryggad elförsörjning?
Det räcker att ta en titt i backspegeln. Basen i dagens elförsörjning är mellan 50 och 100 år gammal. Vi ska vara tacksamma för att den tidens beslutsfattare och investerare hade ett mycket långt perspektiv på sin verksamhet. Säkert oroade man sig även dåförtiden för investeringarnas storlek men man beslutade sig för att göra något gott för samhället även långt in i framtiden. De förutseende män och kvinnor som på detta sätt krattade manegen för det svenska välståndsundret är vi skyldiga evigt tack. De förtjänar vår beundran.
Kommer vi att känna samma tacksamhet för våra nuvarande beslutsfattare om 50 år? Det avgörs nu.
Sven Olof Andersson Hederoth