I dagarna har Ulf Kristersson yttrat de förlösande orden: Han vill sätta spaden i marken och bygga nya kärnkraftverk. Det är utomordentligt bra, det verkar som om regeringen har insett allvaret i situationen och vill gå från prat till verkstad så snabbt som möjligt. Att man dessutom identifierat tillståndsprocessen som en hörnsten i en framtida utveckling av kärnteknologi är också berömvärt, myndigheternas kompetens och förmåga i fråga om tillståndsgivning är troligen den största utmaningen i dessa sammanhang.
Många frågar sig säkert varför ny kärnkraft är så viktigt? Skälen är flera:
All svensk elproduktion är gammal. Vi baserar hela vårt samhälle på föregående generationers framtidsorienterade planering. Vattenkraften kom i huvudsak till under förra århundradets första hälft, fram till 1960-talet. Kärnkraften var färdigbyggd 1985, den yngsta reaktorn är alltså snart 40 år. Kanske kan de hållas vid liv i ytterligare 20 år eller mer, men ingen vet med säkerhet. Vindkraften är av nyare datum men eftersom livslängden på ett vindkraftverk är högst 20-25 år börjar stora delar av den svenska vindkraften också åldras. Om 10 år måste tusentals vindkraftverk ersättas.
Vindkraften har kommit till vägs ände. Redan idag är marknaden så överetablerad att det inte går att tjäna pengar på vindkraft. När det blåser ordentligt uppstår ett överskott och priserna sjunker ner mot noll eller blir till och med negativa. Det här kan ju tyckas vara goda nyheter för konsumenterna men ingen vill investera i ny kraftproduktion med jojo-priser på el.
Baskraft med stora generatorer med svängmassa är nödvändigt för att upprätthålla nätstabilitet. Utan sådana fungerar inte nätet.
Att bygga elförsörjning är inte en engångsaktivitet, den måste pågå kontinuerligt. Folkomröstningen om kärnkraft medförde att man på kortast möjliga tid byggde färdigt det svenska kärnkraftsprogrammet. Det fanns en övertygelse att om verken stod färdiga, skulle de också användas (för ingen politiker kan väl vara så dum att man lägger ner fungerande produktionskapacitet?). Det här medförde att Sverige 1985 stod på topp vad gäller kärntekniskt kunnande. Inga reaktorer har byggts sedan dess och kompetensen, inte minst hos myndigheterna, har blivit lidande. Utan folkomröstning hade troligen kärnkraftsutbyggnaden spridits ut över en längre tid och förmågan att bygga nytt hade kunnat bevaras. De nya initiativ som finns inom kärnteknisk utbildning i bland annat Oskarshamn är därför mycket glädjande.
Att Sverige har en regering som arbetar sakligt och kompetent inom energiområdet, utan att stirra sig blinda på opinionssiffror och ideologisk styrning, är ett stort steg framåt. En omställning inom energipolitiken från nerläggning till nybyggnad innebär en säkrad framtid för svenskt välstånd.
Ett spadtag symboliserar inte bara en byggstart, utan också en ”point of no return”. Nu äntligen finns det anledning att vara optimistisk.
Sven Olof Andersson Hederoth