Av: Sven Olof Andersson Hederoth
I en uppmärksammad artikel i energinyheter.se påpekar den amerikanske riskkapitalisten (inom energiområdet), Mark Mills att den gröna omställningen kommer att medföra avindustrialisering och göra allting dyrare. Det här är egentligen självklart men inget som diskuteras. En total omställning av de västerländska samhällen vi själva tillhör kommer inte gratis. Den danske ekonomiprofessorn Bjørn Lomborg har gett uttryck för något liknande: De enorma ekonomiska resurser som förbrukas på klimatet har knappt mätbar effekt och skulle kunna användas förnuftigare.
Vi har under lång tid nu bombarderats med mer eller mindre ologisk propaganda om ”omställningen”. Vi ska ha mer vindkraft, vi ska tillverka stål på ett nytt sätt som visserligen gör stålet mycket dyrare men förväntas ge stora vinster ändå. Vi ska alla köpa jättedyra elbilar, solceller och andra symboler för den lyckliga, hållbara framtiden.
Men vad kostar det? Ombyggnaden av det svenska överföringsnätet för el behövs för att kunna hantera många små produktionsenheter istället för få stora. Inte minst vindkraft och solceller ska integreras vilket ställer helt andra krav. Kostnadspunkt: Ingen vet men siffran 1000 miljarder har nämnts. Därtill kommer utbyggnad av elproduktion för att försörja alla gröna industrier och ersätta den kärnkraft som man lagt ner. 500 miljarder? Räcker det eller behövs det dubbla?
Elbilar: Om Sveriges 5 miljoner bilar kostar 200 000:- mer per bil än vad som hittills varit fallet så kommer slutnotan att hamna på 1000 miljarder. Tillkommer kostnader för laddinfrastruktur. Ska vi gissa på 50 miljarder till. Utbyggnad av elproduktionskapacitet för att generera den ström som behövs: 200 miljarder. Lastbilar och bussar, ännu mer.
Den gröna omställningen har blivit ett ymnighetshorn för omställningens entreprenörer och när man ser de här siffrorna börjar man förstå varför många industriföreträdare är så positiva. Här finns pengar att hämta, stora pengar.
Det är inte lätt att diskutera det här med politiska företrädare. ”Vi måste göra det, annars går jorden under, pengar är inget problem”, är det svar man får. Underförstått: att överhuvudtaget tänka på så ytliga ting som pengar när planetens framtid står på spel är futtigt.
För den enskilde medborgaren blir det här ett bittert piller att svälja. Vi upplever redan vilka effekter de höga elpriserna har. Få medborgare inser att detta bara är en början på den sänkning av levnadsstandard som står för dörren, ja faktiskt redan är här.
Det förklarar eventuellt också den snålhet som svenska regeringar uppvisar när det handlar om att hjälpa dem som är drabbade av de höga elpriserna. Man gillar ljudet av klirrande mynt i statskassan som de kraftigt ökade skatteintäkterna medför. Även höga vinster i Vattenfall bidrar. Har man kanske tänkt att använda pengarna till den gröna omställningen?
De enskilda medborgarna och småföretagarna förväntas klara sig själva, vi uppmanas också att spara energi och investera i teknik för att hjälpa till när statens abdikerat från försörjningsansvaret. Värmepumpar, solceller, tilläggsisolering, elbil och batteri-backup, allt finns att beundra i den gröna postorderkatalogen. Kom och köp!
Jag kan inte låta bli att reflektera över den oerhörda arrogansen i allt detta. Först rånar man folk via elräkningen, sedan förväntar man sig att de ska investera sig ut ur knipan. Man utgår tydligen från att alla svenskar bor i villa och har obegränsade ekonomiska resurser. Värmepump 150 000:-, solcellsanläggning: 250 000:-, batteri: 350 000:-, elbil: 650 000:-. Har Medelsvensson råd med allt detta i en ny verklighet med höga räntor och hög inflation? Dessutom, vad ska de stackare göra som bor i flerfamiljshus, parkerar sin bil på gatan och inte ens har ett eget tak? Om jag läser statistiken rätt är det faktiskt halva befolkningen.
Den gröna omställningen kostar redan mycket pengar och mer är att vänta. Vem betalar notan?