Regeringen har nu lagt fram ett lagförslag om hur ny kärnkraft ska finansieras. Det omfattar flera komponenter som är avsedda att minimera risken för privata företag som vill bygga nya reaktorer.
Jag är ingen anhängare av statliga subventioner eller stöd i olika former, men det här är faktiskt alldeles utmärkt och nödvändigt. Det är ett ramverk som kommer att föra med sig mycket nyttigheter. Varför? På vilket sätt?
Energi- och elförsörjning den kanske viktigaste faktorn för ett välmående och välfungerande samhälle. Det handlar inte bara om att lampan ska tändas när vi trycker på strömbrytaren, det handlar desto mer om att öretag ska kunna expandera och anställa folk, att sjukvården ska fungera, att jordbruket ska kunna producera den mat vi äter, att vi har rent dricksvatten, ja listan kan göras lång. Staten har med andra ord ett ansvar för att elproduktion finns tillgängligt i tillräcklig mängd. Därmed kan elproduktion inte bedömas utifrån enkla företagsekonomiska principer. Nyttjandet måste också vägas in. När järnvägarna och telefonnätet byggdes en gång i tiden, var det lika svårt att ”räkna hem” lönsamheten men man drevs av en vision, att detta var nödvändigt för landets utveckling. Med facit på hand kan väl ingen tycka att det var en dålig idé?
Byggnationen av nya kärnkraftverk kommer att påverka Sverige långt in i framtiden. Ett nytt kärnkraftverk kommer med all sannolikhet att försörja välfärdssamhället med el en bra bit in på 2100-talet. Precis som vattenkraften och 1970-talets kärnkraft kommer oss till godo nu, långt efter att den byggdes.
Den lite mer politiskt korrekta sidan av svensk politik har naturligtvis skyndsamt uttalat sig negativt och vill hellre se ”förnybar” elproduktion, i allt väsentligt vind- och solkraft. Alldeles bortsett från en hel rad tekniska invändningar är kanske det tyngsta argumentet mot vind och sol att de har en förskräckande kort livslängd. De vindkraftverk som byggs idag kommer att behöva ersättas senast 2050.
Men, varför måste staten lägga sig i? De senaste 20 åren har präglats av en övergång från få stabila storskaliga produktionsenheter till många små väder- och årstidsberoende. Detta har lett till kraftigt ökade kostnader, framförallt för transmissionsnätet som måste byggas om för att bättre kunna hantera 10 000-tals små produktionsenheter. I och med denna omställning varierar priset kraftigt, ibland kostar elen flera kronor per kWh och ibland inget alls. Det här är ett stort problem för den som vill investera i ny kraftproduktion, man vet inte vad man kommer att få betalt. Därför är det helt nödvändigt med statliga lån och prisgarantier. Utan sådana mekanismer blir det ingen ny kraftproduktion, inga nya kärnkraftverk men heller inga nya vindkraftverk. De senare är redan nu olönsamma eftersom marknaden är överetablerad. Det går inte att tjäna pengar längre.
Grattis Sverige, nu är vi äntligen på väg upp ur en mycket mörk period i energipolitiken.
Sven Olof Andersson Hederoth
