Kan vi fortsätta driva de svenska kärnkraftverken i 20 år till? Vilka är möjligheterna och vilka skulle hindren kunna vara? Energiforsks konferens ”Life after 60” som hölls mellan 21-22 januari gjorde ett grundligt försök att räta ut frågetecknen kring utökad långtidsdrift.
Av Jörgen Städje
De flesta av de 14 mycket kunniga föredragshållarna var ense om att en livstidsförlängning är möjlig och dessutom lönsam. Tillförlitligheten verkar för närvarande inte vara något problem. Tvärtom mot vad man kunde tro, ökar tillförlitligheten med kraftverkens stigande ålder, eftersom man lärt sig arbeta förebyggande.
Eftersom det varit sådana (påhittade) problem med att bygga nya kärnkraftverk i Sverige är det nödvändigt att utöka livslängden på de befintliga verken från 60 till 80 år. De blir visserligen billigare än att bygga nya, men det är inte utan problem.
Kärnkraftverken är nyckeln till den gröna övergången, men frågan som måste besvaras är: Är det ekonomiskt rimligt att driva kraftverken vidare? Kommer investerarna att kunna få tillbaka sina pengar?
Denna fråga sönderfaller i flera delfrågor: Är det ekonomiskt möjligt att underhålla verken under ytterligare 20 år? Kommer det att finnas reservdelar och moderniserade styrsystem? Kommer det att finnas kunnig personal?
Problemen
Säkerheten måste förstås hamna i första rummet och då får man titta närmare på åldrings- och förslitningsproblemen. Flera organisationer har tittat på reaktorkärlens åldrande, eftersom ett reaktorkärl inte kan bytas ut, utan faktiskt måste hålla hela den avsedda livslängden.
Betongforskning pågår i Energiforsks regi. Det visar sig att betong som utsätts för höga temperaturer, höga tryck och radioaktiv strålning får interna sprickor och krymper och sväller i olika grad, alltså: försprödning. Resultatet kan bli läckage, eller att betong bara faller bort. Liners, alltså stålbeklädnad inuti betongrör visar sig också utsättas för ålderssymptom och sväller, på grund av temperaturväxlingar och kloridbaserad korrosion.
Ett annat problem som flera också tog upp är sprickor och korrosion i svetsar, särskilt i olika sorters rörgenomföringar i reaktorkärlet. De flesta svenska reaktorer verkar ha drabbats av att svetsarna antingen spricker eller korroderar på ställen där man fogat samman två olika materialtyper. Detta måste kunna repareras eller åtgärdas på annat sätt, till ett rimligt pris.
Det visar sig att det faktiskt var någon nytta med att lägga ned Barsebäck: finska VTT kunde extrahera prover för sina undersökningar av åldrande betong och sprickor i svetsar.
Läget i USA
Som Gregory Robinson från Duke Energy USA berättade, håller man redan på med livslängdsförlängning i USA. Man uppgraderar redan flera kärnkraftverk till 80 års livslängd, man har tagit sig igenom byråkratin och helt enkelt låtit de kraftverk som fungerade bra, få fortsätta fungera med samma regelbundna underhåll som man använt under många år. Robinson har en central position i Duke Energy och ska bland annat nyanställa, men han har problem med att få kärnkraft att verka tillräckligt ”sexigt” för att kunna anställda den mängd tekniker som behövs för den fortsatta driften, då den ursprungliga personalen är på väg att gå i pension och det måste finnas folk som kan ta emot kunskaperna.
En av de största skandalerna någonsin i USA var när verket Three Mile Island i Harrisburg fick stängas på grund av härdsmälta och vätgsabrand, som resultat av mycket slarv vid underhållsarbete och undermålig rapportering av ventilers lägen. Nu ska General Electric köra igång TMI igen.
Slutsatserna
Nya investringar är bra, men det är lika viktigt med kompetensförsörjning. För att det ska vara lönsamt att driva ett kärnkraftverk vidare efter den ursprungliga konstruktionsgränsen måste följande kunna uppfyllas:
- Kraftverket måste vara ekonomiskt lönsamt.
- Kraftverket måste gå att underhålla löpande.
- Hur ska man kunna uppgradera en reaktor trots att den måste vara igång, för att den måste tjäna in pengar till investerarna?
- De delar som förslitits (generatorer, turbiner, pumpar) eller föråldrats (datorer, styrsystem) måste kunna bytas mot nya. De företag som ursprungligen tillverkade delarna till de svenska reaktorerna finns inte kvar längre.
- De delar som inte kan ersättas (reaktorkärl) måste kunna underhållas (korroderade svetsar, försprödad betong) till ett rimligt pris eller förväntas hålla hela drifttiden ut.
Ett annat problem är kunskapsgapet, som togs upp av alla presentatörer:
- Det måste gå att hitta tillräckligt många tekniker som är intresserade av kärnkraft att anställa. För närvarande finns det inte tillräckligt många. Vissa deltagare hävdade att detta höll på att lossna, medan föreläsaren från USA menade att det var svårt att framhålla kärnkraft som tillräckligt ”sexig” för att locka personal.
- Den personal som var med från början och vet hur kraftverket är uppbyggt (kablage, problem, fixningar) håller på att gå i pension. Det måste finnas tid nog att överföra kunskaperna till den nya personalen och det måste finnas nog med personal som kan ta emot kunskaperna.
Men det finns lösningar:
- Första spadtaget på ett nytt slutförvar för utbränt kärnbränsle vid Forsmark är taget.
- Regeringen vill häva förbudet mot gruvdrift efter uran i Sverige. Motståndarna protesterar högljutt, men kan bli av med sin vetorätt. Köpa från Ryssland är inte ett alternativ.
- Om allt annat fallerar kan vi bygga små modulära reaktorer, SMR.
