Klimatet har blivit den politiska fråga som präglat en hel generation. I mer än trettio år har vi bombarderats med information och propaganda kring klimatförändringarnas omfattning och orsaker och vad vi behöver göra för att motverka desamma.
En mängd märkliga beslut har tagits under denna tid som inte precis ställer politiker och beslutsfattare i god dager. Inte minst miljöpartiet och dess tyska motsvarighet ”Die Grünen” har vinglat betänkligt. I den vågskålen ligger nedläggningen av sammanlagt kanske 25 kärnkraftverk, en åtgärd som mer och mer och av olika skäl börjar framstå som en miljömässig, politisk och samhällelig dikeskörning.
Kärnkraftsmotståndet har definierat miljöpartiet. Att lägga ner kärnkraften var miljöpartiets DNA. Inget var viktigare. Betraktat utifrån var orsakerna tämligen oklara. Kärnkraft släpper inte ut någonting och producerar enorma mängder elektricitet till låga priser. Men när klimatfrågan började dominera det offentliga rummet blev det svårare och svårare att upprätthålla kärnkraftshatet. Därför är det inte överraskande att man nu hör antydningar om att miljöpartiet håller på att ompröva sin energipolitik och att kärnkraft möjligen är på väg in i den miljöpartistiska stugvärmen igen.
Det här låter väl bra? Ingenjörer och energiexperter gläder sig över att ett stort politiskt hinder är borta för förnyade investeringar, många politiker likaså. Men det finns ett par saker som maler åtminstone i mitt huvud. Till exempel den fullständigt fabulösa kapitalförstöring som vingligheten kring kärnkraften resulterade i. Om man tänker i termer av återanskaffningsvärde pratar vi åtminstone 300 miljarder kronor – man kan se det som priset för att tillfredsställa en politisk rörelses behov av erkännande.
Tillkommer investeringar i vindkraft och solceller som om vi hade låtit kärnkraften vara kvar knappast hade behövts. Kraftslag som mer eller mindre tvingats på oss av politiker som bländats av begrepp som ”hållbart” och ”förnybart” och som ansågs behövas för att vi ska uppnå de klimatmål man förbundit sig att uppnå. Sveriges vindkraftverk har idag en sammanlagd installerad effekt i samma storleksordning som vattenkraften. Det har kostat någonstans mellan 150 och 200 miljarder att bygga dessa. Som dessutom är olönsamma.
Till det kommer de investeringar i ett helt nytt elnät som behövdes för vindkraftverken och solcellsanläggningarna. Om kärnkraftverken inte lagts ner hade vi inte behövt denna ombyggnad heller. Kostnad? Svårt att säga eftersom den fortfarande pågår men siffran 1’000 miljarder har fladdrat förbi.
Nu sitter såväl riskkapitalister som medelsvenssons där med höga elräkningar. Elräkningar som gett ökad inflation, minskad investeringsvilja i industrin och svåra tider för Sveriges befolkning.
Det är vi som betalar priset. Vem hålls ansvarig?
Sven Olof Andersson Hederoth
