Vi har nu nåtts av ett videoklipp från ett väckelsemöte i en biosalong i Stockholm där ledande företrädare för den norrländska industrirevolutionen uttalar sig förklenande om den oro för att elen inte ska räcka till som finns hos bland annat Svenska Kraftnät. Dessutom har de mage att föraktfullt kalla de som inte ropar halleluja för ”folkhögskoleprofessorer”. Att sedan en av panelens deltagare inte klarar av att hålla rätt på energi och effekt gör det hela desto obehagligare. Den som har mycket höga tankar om sin egen förmåga men omedelbart avslöjas med brister i sin kunskap brukar väl anses vara ett exempel på Dunning-Kruger effekten1? Eller var det bara ventilationen i den där biografen som var så dålig att koldioxidhalten steg och påverkade deltagarnas kognitiva förmåga?
Obehaget stiger till oanade höjder när man i denna industriplaneringens fruktstund gemensamt och förnöjsamt myser över sin egen visionära kraft och förpassar dem som har frågor till att sitta på läktaren. I princip försvarar man sig inte med något som helst tekniskt resonemang. I gammal god ordning för den gröna omställningens riddare ger man sig på motståndarna på lägsta möjliga sätt. Dumskallarna har inte fattat, de är löjliga och ska skrattas åt. Hade det skett på en skola hade man talat om mobbing.
Den som någon gång sett ett avsnitt av TV-serien ”Gordon Ramsay’s Kitchen Nightmares” ser omedelbart parallellen: Ramsay, en av världens ledande köksmästare, hjälper restauranger i svårigheter att reda ut sina problem. Alla restaurangägare har samma problem: man överskattar sin egen förmåga, de vägrar att se sanningen i vitögat, de lever i förnekelse och vägrar lyssna på goda råd. Deras kokkonst är på Michelinnivå och fattar inte kunderna det så är de korkade. Efter ett par konfrontationer lyckas Ramsay vända utvecklingen, men långt ifrån alltid.
Där är våra vänner i den gröna omställningens Norrland också. Man har bestämt sig för att det här ska gå, man föraktar alla de som har invändningar och tar inte till sig ens konstruktiv kritik. För närvarande finns det ingen Gordon Ramsay i svensk industri- och energipolitik. Alla vill ju sitta med och fnissa, ingen vågar säga emot. Vem vill bli utsatt för och känna sig utestängd från en fnissande mobb? Att allt ska ske med vindkraft är också självklart.
Om detta är vad Sverige blivit 2023 vill jag inte vara med längre. Om jag någonsin sett ouvertyren till en katastrof i vardande så är det detta. Inte bara för att det gröna stålet kommer att misslyckas och kosta en massa pengar utan för mentaliteten.
Dessutom ska tilläggas att dessa företagshjältar inte vill ta några risker. Riskkapitalet ska komma från staten, det vill säga skattebetalarna. Vinsterna däremot vill man ha själv.
Men ägarna till Pizzeria Palermo i Sorsele eller Nisses korvmoj i Örkelljunga får inga statsbidrag, de tar all risk själv och får inte heller hjälp av Gordon Ramsay. Skulle det gå åt skogen med deras verksamheter så behöver inte skattebetalarna betala ett öre. De är de verkliga hjältarna i Sverige idag.
Tack till Henrik Jönsson. Videon, ”Staten och det gröna kapitalet”, finns på YouTube.
1Dunning–Kruger-effekten är en felaktig självbild som innebär att den som inte har kunskap också är oförmögen att förstå att han eller hon överskattar sin kunskap och/eller förmåga.
Av: Sven Olof Andersson Hederoth