Kall fusion är hett ämne

Traditionella fusionsexperiment, som den kommande magnetiska fusionsreaktorn ITER, använder sig av temperaturer på så mycket som 150 miljoner grader Celsius för att tvinga samman atomer och sätta igång reaktionen. Förespråkarna för kall fusion, eller LENR som det idag ofta kallas, menar emellertid att det är möjligt att åstadkomma samma sak utan att höja temperaturen till mycket mer än rumstemperatur. Illustration: ITER Organization

Den kontroversiella energiform som i folkmun brukar kallas för kall fusion skulle om den går att förverkliga kunna förse mänskligheten med en billig, ren, säker och näst intill outtömlig energikälla. Dessvärre anses kall fusion av det stora flertalet forskare vara en omöjlighet och trots att det vid ett flertal tillfällen utannonserats att energi producerats med hjälp av kall fusion har dessa experiment inte kunnat verifieras. Den gamla önskedrömmen har emellertid den senaste tiden väckt ny uppmärksamhet, bland annat på grund av kommersialiseringen av italienaren Andrea Rossis uppfinning E-Cat.

Fenomenet kall fusion innebär inte, som namnet antyder, att det handlar om fusion som sker vid kyliga temperaturer. Tvärtom är kall fusion en fusionsreaktion som äger rum vid rumstemperatur, eller till och med en bra bit över. Relativt sett är temperaturen emellertid trots det mycket låg, eftersom det i normala fall krävs extremt höga temperaturer på åtskilliga miljoner grader för att tvinga samman två atomkärnor och sätta igång en fusionsreaktion.

På grund av de extrema temperaturförhållandena är de experimentella fusionsreaktorer som hittills konstruerats mycket tekniskt avancerade och de förbrukar stora mängder energi. Fusionsforskarna har därför ännu inte lyckats få en reaktor att producera mer energi än vad som går åt för att driva den.

Att lyckas med konststycket att uppnå fusion vid rumstemperatur skulle därför vara ett enormt genombrott. Om man slipper de höga temperaturerna skulle det nämligen inte alls gå åt lika mycket energi och fusionen skulle på så vis resultera i stora mängder överskottsenergi.    

Kall fusion är med andra ord en mycket lockande tanke, som om den ger utdelning skulle kunna revolutionera energimarknaden. Men det finns gott om anledningar att vara skeptisk. Det är till exempel enligt nuvarande vetenskapliga teorier inte möjligt att övervinna den repulsiva kraft som hindrar atomkärnor från att smälta samman utan att tillföra stora mängder energi och inga av de experiment som genom åren påstått att de kunnat bevisa motsatsen har kunnat verifieras.

Fleischmanns och Pons

Kall fusion började först dra till sig uppmärksamhet 1989 då elektrokemisterna Martin Fleischmann och Stanley Pons rapporterade att de konstruerat en apparat som producerade så mycket överskottsenergi, i form av värme, att energin inte kunde komma från vanliga kemiska reaktioner utan måste vara ett resultat av kärnreaktioner.

De revolutionerande resultatens löfte om billig energi i överflöd väckte stort intresse. Trots otaliga försök kunde emellertid inte Fleischmanns och Pons experiment, där fusion påstods uppnås genom elektrolys av tungt vatten med palladiumelektroder, upprepas av andra forskare och kall fusion avfärdades snart av forskningsvärlden i stort.

Fleischmann och Pons fortsatte trots detta nederlag sitt arbete och de har med tiden fått sällskap av andra forskare som är fast beslutna att visa att kall fusion är möjligt.

För att försöka kringgå behovet av att tillföra en massa energi för att sammanföra atomkärnor använder sig dessa forskare ofta av olika former av katalysatorer. Än så länge har emellertid ingen lyckats producera övertygande resultat.