En ny rapport uppskattar att EU:s gröna omställning kan kosta upp till 1,3 biljoner euro per år fram till 2030 och därefter öka till 1,54 biljoner euro årligen fram till 2050. Dessa enorma kostnader väcker frågor om hur omställningen ska finansieras och vilka konsekvenser den kan få för medborgare och företag.
Enligt en policyrapport från tankesmedjan Bruegel i Bryssel kommer EU att behöva investera ofantliga summor för att nå sina mål om nettonollutsläpp. Kostnaderna är uppdelade i tre huvudkategorier: energiförsörjning, energianvändning och transport. Bruegel påpekar dock att den uppskattade summan kan vara i underkant eftersom den inte inkluderar alla kostnader, exempelvis finansieringskostnader som förväntas bli betydande.
Rapporten framhåller att offentliga finanser kommer att behöva spela en avgörande roll för att minska riskerna för privata investerare och stimulera investeringar i den gröna omställningen. Detta kan innebära en kraftig ökning av subventioner och andra finansiella stödåtgärder.
Finansieringsgap och utmaningar
För att möta behovet av lokalt producerad teknik som en del av EU:s gröna politik skulle ytterligare investeringar på 100 miljarder euro per år krävas fram till 2030. Bruegel föreslår att nationella energiplaner (NECP) ska omvandlas till omfattande gröna investeringsstrategier med tydliga mål och nyckeltal för att säkerställa framgång.
Risk för politisk bakslag
Att finansiera den gröna omställningen genom högre skatter samtidigt som hushållen förväntas investera i dyrare gröna lösningar kan skapa politiska utmaningar. Bruegel varnar för att decarbonisering av byggnader och transporter kommer att ha betydande fördelningspolitiska konsekvenser och föreslår att ekonomiska incitament införs för att lindra effekten på hushållen.
Höga kostnader för omställningen
Men vem ska stå för notan? Svaret verkar vara både regeringar och privata investerare. För regeringarnas del innebär det högre skatter, vilket i sin tur belastar skattebetalarna – samma medborgare som redan pressas av stigande levnadskostnader.
EU:s mål om en 55-procentig minskning av koldioxidutsläppen från 1990 års nivåer till 2030, och nettonollutsläpp till 2050, kräver massiva investeringar. Men enligt Bruegel behöver unionen göra mer än att bara öka subventionerna – politiken måste förankras i nationella strategier.
En komplicerad väg framåt
För att uppnå sina mål föreslår Bruegel att EU:s gröna omställningspolitik blir kärnan i alla nationella strategier. Nationella energiplaner bör innehålla detaljerade analyser av investeringsbehov och implementeringsplaner. Detta skulle kunna fungera som en vägledning för investerare, men det finns risker.
Med stigande levnadskostnader och oro för den gröna omställningens inverkan på företags konkurrenskraft växer missnöjet bland EU:s medborgare. Kritiker pekar på att omställningen gör livet dyrare och hotar företags överlevnad, särskilt i konkurrensen med länder utanför unionen.
En möjlig välsignelse i förklädnad?
Trots de stora utmaningarna kan det faktum att EU kanske inte hittar tillräckligt med pengar för att finansiera hela omställningen paradoxalt nog bli en fördel. Omställningens höga kostnader har redan skapat en debatt om balans mellan klimatmål och ekonomisk verklighet. Det är möjligt att dessa begränsningar tvingar fram en mer realistisk och hållbar strategi för framtidens energi- och klimatpolitik.
Källa: Bruegel